Msken for till Japan i torsdags. Han for med 3 elever som fått stipendium på skolan han jobbar på. Helt galet.  Är väldigt glad att han fått chansen att åka och uppleva något som kanske i vanliga fall inte gör. Japan är kanske inte det vanligaste resmålet man väljer. 

Igår var det en tyfon som drog in över landet och jag kände mig  väldigt orolig. Som tur var gick allt bra och nu är det över. 

 

Har varit hos mina föräldrar under helgen. Kul att komma dit, det var länge sedan. Och skönt att inte vara ensam hela tiden. 

På söndagen var vi på lillans innebandyträning. Får hoppas hon fortsätter  tycka det är roligt för det skulle va så kul om hon hittar en aktivitet som hon gillar. 

 

Var å träffade min läkare förra veckan. Jag har väldigt bra levervärden men man ser på proverna att jag har lätt för att blöda. 

Vi ska göra en ny leverbiopsi i mars för att se vad som hänt med inflammationen man hittade på förra. Förhoppningsvis  är den borta och jdg kan byta ut en av mina mediciner. Fick även minska på kortisonet. Han säger att min kropp tål kortison väldigt bra för många brukar va väldigt runda i ansiktet om man äter min mängd. Men jag har ju ätit det sedan jag var 14 år.

 

På fredag får jag äntligen pussa på min man igen. Som jag och L saknar honom. 

<3

Igår spenderade jag hela dagen på sjukhuset. Fick träffa en socionom, sjukgymnast, läkare och psykolog. Idag har jag träffat en arbetsterapeut och sedan haft ett möte med dom samtliga samtidigt.  

Detta för att jag vill bli kvitt min smärta I ryggen och min ständiga huvudvärk och migrän eller iaf veta vart den kommer ifrån.  Tyvärr så kunde dom inte säga vad jag kan göra för att bli kvitt smärtan.  Fick veta att detta måste bero från operationen att mina revben fick ligga och skava väldigt mycket mot op-bordet och mest troligt haft armen utåt/uppåt. Att det som blir en knöl som ligger och skaver. Typ en förordnad. Som om man får kraftiga smällar mot smalbenet (tex vid slalomåkning av pinnarna) så kan det bli en knöl. De tror att det kommer ge med sig med tiden så det gäller väl för mig att hålla ut ett tag till och hoppas att det går fort. Har levt med ständig smärta i ryggen sedan mars förra året då jag opererades. Och det är klart att det är frustrerand, irriterande och jobbigt men jag har accepterat att leva såhär. Men vill inte ha det så resten av livet. 

Mitt mål är ju att gå upp på heltid så snart som möjligt men jag fortsätter att skynda långsamt. 

Ja, mina förväntningar inför detta var ju inte så stora men nu har jag iaf fått en vettig förklaring.