Jag har haft ett jobbig period nu. Har varit trött länge och det har som bara blivit mer. Har legat i en vecka men är på benen nu. Allt har känts jobbigt och vi har kollat levern men alla prover  ser bra ut. 

Så nu har jag fått kliva ner på 50% ett tag igen. Ska börja träffa min kurator nu också få se om det blir bättre. Knner mig nedstämd och stressad. Och är stressad, arg, besviken op min rygg dom fortfarande  är ett väldigt stort problem. 

 

Denna vecka har jag fått 9 brev från sjukhuset.  Och jag blir bara snurrig av allt. 

Måndag ska jag träffa Kuratorn och sen göra njurfunktionstest vilket tar hela dagen. Tisdag prover.  Torsdag lever biopsi och läkarbesök  (fast min läkare kommer till mig då jag är sängliggande)

måndagen därpå äre bentähetsmätning. Har även gått kallelse gällande Lovisa. Och ja det är bara mycket som händer på samma gång. 

 

Ska åka hem till föräldrarna i helgen. L och W ska ha 6 årskalas tillsammans då syster ska åka utomlands sen. Så det blir mysigt. Och förhoppningsvis får jag tänka på annat en stund. 

Hoppad ni får en bra helg!

I helgen har jag och L varit hos mina föräldrar. Vi var ute och åkte skidor både på lördag och söndag. Hur kul som helst, men fruktansvärt jobbigt. Konditionen lyser med sin frånvaro. Men bara att vara ute och åka, även om det går hur sakta som helst så tycker jag det är kul och kroppen behöver det. 

 

Har dock fått lite små känningar i halsen. Jag har känt mig trött och seg i två veckor, så det kanske är någonting på G. Hoppas bara jag inte blir liggande. 

 

Igår efter jobbet hämtade jag lillan på förskolan och hon var ledsen. Hon hade tappat ett örhänge på förskolan. 

Jag förstår inte hur det hände för hon hade inte fastnat i någonting. Vi får väl börja kolla varje dag hur de sitter så det inte händer igen. 

Som tur var hittade dom igen örhänget så jag tog med det hem, kokade det. Tvättade örat rent och sedan kylde vi örat så det skulle bli "bedövat". Hon var först rädd och sa att det var bättre om vi tog ut det andra örhänget också. Men jag tror det var för att hon var rädd att det skulle göra ont. 

Men med isen mot örat så tappade hon mycket känsel och jag kunde försiktigt få tillbaka örhänget. 

När jag var liten så var det själva "örhängspistolen" som tog själva hålet, men på hennes är det själva örhänget som är nålen, så jag var tvungen att va extra försiktig så jag inte gjorde illa henne eller stack fel. 

Hon blev då nöjd när det satt på sin plats. 

 

Har varit och tagit prover nu på morgonen och väntar på att klockan ska gå så jag kan börja jobba. Jag hinner som inte hem däremellan. 

 

Nu väntar jag på att få min kallelse till ettårskontrollen efter transplantationen. Det har nu gått 11 månader. Tänk att det snart gått ett helt år. Helt sjukt! Man glömmer allt så fort. Allt det jobbiga är som bortblåst. Jag kan knappt föreställa längre mig hur dåligt jag mådde och hur trött jag var innan. 

 

<3