Igår fick jag lite mer klarhet om vad brevet menade. Fast ändå inte. Min läkare sa att det var en ovanlig i flammation, inte sån vid AIH och det var inte heller en klar avstötning.  Dom på Karolinska hade inte reagerat på provet som jag förstod det. 

M skulle ändå försöka skynda på besöket på Karolinska då dom sagt att jag skulle komma i början av april och det är ju som nu väldigt snart. Jag har inte fått någon kallelse än. 

Dom ska iaf se över mina immunsuppresiva läkemedel.  Jag dom hade hoppats få sluta med den ena, men bi får se vad dom säger. Vi är ju rätt vana att planera livet efter mig och min kropp/sjukdom, då vad gör det om vi gör det denna gången också. 

 

Jag kommer fortsätta jobba 50% ett tag till och på sätt och vis kändes det som en lättnad att min läkare håller med.  Jag har äntligen börjat träffa naprapat som ska försöka hjälpa mig med ryggen och nu kommer jag ha en dag ledig från jobbet och bra fokusera på ryggen och träna. Nu hoppas jag bara att det blir bättre :) 

 

 

Idag när jag kom hem från jobbet fick jag ett brev från sjukhuset. Svar på leverbiopsin som jag gjorde för några veckor sedan. 

Biopsin visar på lättare inflammation i lever, men proverna ser bra ut.

Vad menas nu med detta? Så många frågor som kom, och jag hoppas att min läkare kan svara mig imorgon. De ska se över mina immunsuppresiva läkemedel och förhoppningsvis kan det bli bättre men att ändra medicin. Jag vill inte få tillbaka min sjukdom. 

 

Annars har jag börjat träffa min kurator och även fått komma i kontakt med en naprapat som ska försöka hjälpa med mig mina besvär i nacke/rygg. 

Annars har det inte hänt så mycket. 

Har fått lite nya (gamla) bilder på datorn som jag gått igenom, och det är så roligt att se. 
Jag och J har varit tillsammans 9 år snart och det har ju hänt hur mycket som helst på de åren. 

 

Hur små var vi inte.

 

Idag har det gått ett år. 365 dagar, sedan min levertransplantation.  Helt sjukt vad fort tiden går. 

Jag minns det som igår. De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket tillbaka på den tiden och det har stundvis känts tufft. Även om jag är hur glad som helst att jag fått en andra chans så är det mycket att bearbeta. 

 

Jag förstår att det varit tufft för mina anhöriga att se mig så sjuk och sliten som jag var. Och jag är så tacksam för att jag har världens finaste familj. Min man som alltid funnits vid min sida oavsett vad. Han har stått ut med mig även under mina tuffaste stunder när jag knappt orkat kliva upp. Har har verkligen satsat allt på oss! 

Mina föräldrar som gör allt för mig och mina underbara syskon. Tänk att dom alla tog bilen och körde 70 mil för att få vara med mig och finnas som stöd när jag skulle opereras. 

Tack alla! Jag älskar er oerhört mycket! 

Och till min ängel som gav mig livet tillbaka. Jag ska leva till fullo resten av mitt liv och jag är stolt att visa mina mage där en del av dig alltid kommer finnas!