I onsdags åkte jag och lillan till mina föräldrar. Vi fick träffa lillkusinen, knappt 2 veckor gammal. Jag har ju blivit moster en tredje gång :)

Hur mysigt som helst att få hålla och lukta på bebis. Som jag önskar att vi kunde få ha oss en egen. Men eftersom läget som det är så skulle det inte gå på grund av många anledningar. Så att låna en liten stund fungerar bra just nu. Det är ju mysigt det med.

 

I fredags åkte jag och J till sjukhuset. Det var med blandade känslor och jag var mycket nervös. Vet egentligen inte varför. Men jag hade i alla fall bestämt mig för vad jag skulle säga så det var väl svaret jag var nervös för kan jag tänka mig.

Vi pratade mycket och allting handlade väl om levertransplantation denna gång. Jag berättade om min eländiga trötthet, om hur mitt liv ser ut nu och hur det går ut över familjen och L. Sen även att jag är redo nu. Denna känslan som jag har inför levertransplantationen nu har jag inte haft förr och det är nog ett bra tecken.

Så efter att ha pratat om mina prover (som enligt mig är en djungel. Lär mig aldrig det där) så bestämde vi att det är på tiden för en utredning nu. Min läkare höll med mig.
Jag är inte prio ett, men han tyckte jag skulle göra en utredning. I värsta fall är jag för frisk och får ett nej.

 

Så nu väntas det en rad olika undersökningar den kommande månaden, sen ca om 2 månader från nu får vi åka ner till Stockholm för den slitgiltiga bedömningen.

Kommer få träffa narkosläkare, sjuksköterska, beroendeläkare, dietist m.m. Sen kommer läkare gå igenom allt och bestämma hur det blir.

Nu äntligen är någonting på G. Vi har pratat mycket om detta de senaste 1,5 åren jag och min läkare och nu äntligen händer det något.

Jag är såklart orolig inför detta, men med tanke på hur jag mår nu så vill jag bara göra det och få ett nytt liv. Jag vill börja hitta på saker med min dotter och med hela familjen. Jag vill kunna bidra med saker. Jag vill börja träna igen. Orka. Kunna jobba.


Några timmar efter läkarbesöket var det bara att ladda om. För vi hade sedan långt tillbaka bokatt flygbiljetter till Malmö. En kompis fyller 30 år i december, så han och 2 till hade slagit ihop ett 30 års (90års) kalas som vi var bjuden till. Klart vi inte kan tacka nej till det då dom åkte upp hit på vårat bröllop.
Så under lördagen blev det lite för mycket promenerande och jag har så svårt att säga nej för jag vill ju så gärna. Men jag orkade med festen, men satt mycket. Försökte dansa litegrann för det är ju så trevligt.

I taxin påväg till festen.

På söndagen tog vi en sovmorgon och tog det väldigt lugnt. Sen tog vi en kort promenad. En promenad som för en fullt frisk människa skulle ta 10 min, men i min takt tog 35 min. + att vi stannade av flera gånger.

Jag hade tagit ledig från jobbet idag för jag visste väl redan innan att jag mest troligt skulle vara liggande. Egentligen skulle jag upp och skjutsa J till jobbet, men det sa stopp. Jag tog mig inte upp. Gick upp på toa en gång på morgonen men höll på att falla ihop.
Sen när jag väl tog mig upp åt jag lite frukost, stoppade i mig medicin och stupade i soffan. Så där har jag legat och vilat/sovit hela dagen. Är lite piggare nu. Hoppas på att kunna jobba imorn.

Men nu blir det nog godnatt mina kära vänner.

Redan mitten av september. Det var ju nyss maj... 

 

Igår var jag tvungen att fara ner på stan en liten stund. Ja var tvungen att hitta nå bebissaker då både en kompis och min syster just fått barn. Så jag tvingade mig ner efter jobbet och det var minst sagt jobbigt. I början gick det ok, men efter en stund kände jag att jag måste snabba mig för jag måste vila. Jag vill hem. 

Jag tänkte samtidigt kolla efter nåt att köpa till 30-årsfesten som är snart, men jag orkade verkligen inte leta. 

Sen påväg till bilen går jag fel väg så det blir en omväg. Ibland tror jag att sjukdomen/tröttheten gör mig vimsig.

 

Shit, det är ju jättesnart vi åker till Malmö. Det var nyss 4 veckor kvar.

Jag gruvar mig litegrann. Tänk om jag inte orkar. 
Jag har redan börjat planera hur lördagen måste se ut.Jag måste hinna vila om jag ska orka med.

 

 

Onsdag idag. J jobbar sent pga föräldramöte. Jag mår inge bra idag. Varit hemma. Sovit. Tvingade mig in i duschen för en stund sen. 

Jag skulle haft en gammal tjock katt som låg hos mig hela dagarna. :P

Nu är det sluttampen innan jag ska få träffa min lläkare. Bara att bita ihop de sista dagarna.

I´m strong !

 

<3

 

 

 

Har varit ofta nu den senaste tiden.  Orkar knappt vänta på mitt läkarbesök längre. Vill bara ha det bortgjort. 

Tiden går så långsamt just nu.

Aptiten är väldigt dålig vissa dagar. Försöker äta lite grann även om jag inte är hungrig. Matlagningen lämnar jag helst till J, men det är svårt dom dagar han jobbar sent. 

Sover väldigt dåligt om nätterna och har svårt att sova dagtid också. Vilket gör mig ännu tröttare. När jag väl somnat så vaknar jag av väckarklockan och jag är bara tröttare än innan. En ond cirkel. 

Jag skriver mycket om sånt som är jobbigt här i bloggen,  men jag tycker det blir bättre när jag får skriva av mig lite. Ni som läser får inte tro att allt bara är dåligt.  

Jag trivs med mig själv och med mitt liv även om allt är som det är. Jag hade aldrig hittat min J om jag inte hade blivit sjuk.  

Vem vet vad jag hade gjort nu i så fall? 

Tror jag ska lägga lillan lite tidigare ikväll.  Hon brukar inte protestera på att gå isäng. :)

Kanske ska gulla med J att köpa med lite godis på vägen hem från jobbet.  :p 

<3

Ny månad, nya möjligheter?

September. 

Många födelsedagar. Pappa, morfar, svärfar, kompis, syster, och jag blir moster vilken dag som helst.

 

Jag vill ofta gärna tro att jag lever ett vanligt liv. Att allt bara är inbillning. Att jag inte är sjuk..jag kanske bara är väldigt väldigt slö?

Fast nu är det inte så. Jag är inte väldigt slö. Min kropp orkar inte mer än vad jag gör. Ibland får jag nöja mig med att ligga på soffan en hel dag.

Jag är sällan sugen på mat. Jag känner mig hungrig och jag äter, men jag njuter inte av mat längre. Jag orkar knappt laga mat längre. J låter mig nästan inte laga mat längre. Jag förstår honom. Maten blir inte god. Jag orkar inte bry mig om vad jag lagar. Det är huvudsaken jag får i mig någonting känns det som. Detta är såklart inte bra heller eftersom mat är viktigt.

Magen känns uppsvullen och jag vet inte om det är vätska eller inte. Hur vet man det??

 

Tiden får gärna gå lite snabbare nu. Jag ska träffa min läkare men det är 3,5 veckor kvar och det känns som en evighet dit. 

 

Jag vill ha mer energi. Jag vill vara frisk. Jag vill kunna ge mer till min dotter. 

Igår var vi på löptävling, 500m och jag som saknar att kunna springa fick stå och titta på. Jag orkar inte ens lunka 500m. Som tur är sprang J med istället. Men jag som hela mitt friska liv varit aktiv och vältränad tycker det är jobbigt att inte orka. 

 

Mitt i allt detta elände så har vi bokat en week-end i Malmö. Jag och älsklingen är bjudna på 30-års kalas som jag tidigare nämnt och vi kände att det är nu vi har chansen. Får se hur mycker jag kommer orka, men jag vill verkligen fara. 

 

 

Nu ska jag och lillan mysa ihop oss och se Bolibompa innan sovdags.