Läkarbesök

I morse började vi 8.15 Vi hade förläsning fram till klockan 12 om nervsystemet...Så långa timmar tror jag aldrig att jag vart med om tidigare :O Shiiit så drygt. Fast det var nog lärarn som gjorde det jobbigt. Lektionen var på engelska + att det var med rysk brytning, vilket inte gjorde det lättare att hänga med alla gånger.
Men nu har jag köpt den svenska anatomiboken och fy satan vad det sved i börsen. Men jag kommer väl ha användning av den en hel del, sen får jag väl sälja den om ja inte behöver den...

Sedan promenerade jag iväg till sjukhuset. Letade reda på medicinmottagningen och anmälde mig. Fick sitta rätt länge och vänta pga försening (ovanligt?) Det satt bara en massa tanter och farbröder där + jag då. Man känner sig nästan uttittad på nåt underligt sett. Ingen behöver titta utan det är bara en känsla man får.
Till slut får jag komma in och träffa min nya läkare. Vi börjar prata och jag får berätta hur jag mår. Han svarar på mina frågor och berättar lite utöver det. Vi går även igenom hur mina prover sett ut det senaste halvåret, och det är fortfarande väldigt ostabilt. Värdena går som i en våg.. Ena månaden har det stigit och nästa har det sjunkit lite. Att få en jämn och fin balans verkar som en omöjlighet, vilket det varit i 6,5 år nu. Shit vad länge! Har det redan gått så många år i denna osanna värld??
Jag och X går igenom mina nuvarande mediciner och X tycker det är väldigt mycket, och väldigt många olika. Så vi bestämmer några ändringar. Både ökningar och minskningar.
Mot slutet så går vi tillbaka för att kika på min senaste leverbiopsi, men vi hiittar den inte. Men däremot så står det utredning levertransplantation på skärmen. Jag hinner inte säga någonting innan X själv börjar prata. Säger någonting om att man startade en utredning för om jag ska göra en levertransplantation (alltså att man byter lever) eller ej. Inte nu, men hur det kommer se ut i framtiden. Det är ingenting som går svara på idag utan det får man se hur det blir. Det är 1 av 10 som måste genomgå en levertransplantation med denna sjukdom. Endel i tidig ålder, vissa vid äldre och endel aldrig. Jag har aldrig haft en tanke på detta mer än att det behöver man inte göra så länge levern fungerar. Men nu helt plötsligt så vet jag inte vad man ska tänka. Detta får inte bli någonting som jag ska stirra mig blind på eftersom jag vet ju absolut ingenting om hur det kommer bli. Det är bara att vänta och se helt enkelt. Men jag hoppas verkligen på att jag slipper. Jag hoppas att jag för en gång skull ska få slippa det värsta. Cellgiftsbehandlingen för 2 år sedan var tillräckligt jobbig.

Nä nu ska jag inte skriva mer. Jag ska packa lite innan det blir hemfärd. Imorn ska vi på julbord, längtar som fan. Det är så sjukt gott!!!
Trevlig helg