Ont :/

Först tänkte jag bara tacka syster för lånet av plattången! Nu kanske man törs visa sig igen :p
Sitter för fullt och skriver på mitt arbete. Det går rätt dåligt och jag är jäkligt trött.
För lite omväxlig satte jag mig på facebook en stund och kikade runt. Har tittat på en massa bilder från tiden i Lycksele. Det var ett par roliga år, men samtidigt dom värsta jag varit med om. Längtan efter alla skidisar gör nästan ont. Varför blev allt som det blev? Kunde jag inte få hålla mig pigg och kunna fortsätta sista året? Det var ju under det sista året som det allra mesta hände. Allt jag missade, och hur jag på något sätt ha glidit ifrån vissa gör så jävla ont. Har knappt någon kontakt med vissa som jag absolut inte vill förlora.  Varför är jag jag för? Kan ingen ta ifrån mig allt det dåliga, och släppa in mig i livets alla goda stunder istället?
Jag har världens finaste människa vid min sida varje morgon när jag vaknar och jag har världens finaste och ljusaste framtid famför mig tillsammans med honom. Men samtidigt gör allt så fruktansvärt ont. Jag vill inte missa en sekund med honom, men jag är så j*vla less på att leva just mitt liv som sjuk. Jag orkar inte med alla dåliga stunder. Blickarna tillbaka är obeskrivliga. Saknaden av att aldrig få veta hur mitt liv skulle sett ut om jag inte blev sjuk är så förbannat stor. Jag erkänner att jag fortfarande gråter över min förlust. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera det. Jag vill, men jag kan inte. Jag är less på att alltid måsta ha någon som vakar över mig. Någon som jag alltid måste fråga saker .. Får jag göra det, när kan jag göra det. Jag vet inte ens hur länge jag kommer kunna överleva med denna sjukdom. Blir jag 60 år får jag väl vara glad. Kommer jag någonsin kunna skaffa egen familj? Pallar min kropp det, kommer jag överleva? Jag är så jävla rädd.
Jag hatar att tycka synd om mig själv men jag kan fan inte rå för det. Jag försöker bita ihop allt jag kan, men ibland brister det och tårarna slutar aldrig rinna.
Jag försöker hitta på saker för att undvika allt tänkande. Men det är inte alltid det hjälper. Lotta (kissen) har hjälp mig sjukt mycket de senaste 2 åren. Jag tror ingen fattar det. Men hon gör mig glad. Bara en sån sak som att ta hand om någonting annat än mig själv underlättar. Ensam är jag svag.
Nu har jag lättat på hjärtat en del...