Gladskit :)
Hallå tisdag!
Idag har det verkligen varit kanonväder. Vi tog vagnen och gick till Ålidhem på föräldragruppen. Så svårt att veta hur mycket man ska klä lillan, och jag kan gissa att det vart lite för varmt, men hon sov då sött hela vägen.
Det blev att sjunga lite och göra hand-och-fotavtryck som dom ska gipsa så man kan hänga upp på väggen. Kan ju vara kul att spara :) Vi har ju ett avtryck på hand och fot på papper som dom gjorde på sjukhuset då lillan just var född. Kan tänka mig att det är lite storleksskillnad. Har som inte tittat på dom tidigare på länge.
Nu har jag tömt kameran på bilder igen. Vi har väl inte tagit kort på så många olika tillfällen, men vi har knäppt en himla massa då skruttan varit jätteglad. Kan dela med mig lite grann :)
Hon jobbar väldigt mycket med tungan
Mammas lilla älskling!!!
Tankarna har gått kring min sjukdom en hel del de senaste dagarna. Det har snart gått 8 år sedan jag fick min diagnos kronisk AIH (Autoimmun hepatit). Jag har många minnen från dessa år. Bland annat den första tiden då vi knappt visste vart levern satt, vad sjukdomen betydde och gör. Hur sjuk jag egentligen var/är. Det tog väldigt lång tid innan vi förstod att jag faktiskt håller på att få en skrumplever, men det tog ännu längre tid innan vi fattade att jag kommer måsta byta lever om några år. Tanken skrämmer mig fortfarnade, men jag är glad att jag har tid att förbereda mig.
De 6 månaderna som jag åt cellgifter. Jag minns att jag var livrädd för att tappa håret, men som tur var blev jag bara tunnhårig. Ja det finns hur mycket som helst som jag skulle kunna rabbla upp.
Jag funderar ofta på hur den kommande tiden kommer se ut. Kommer jag få må bra och vara pigg sen blir jag tvärdålig, eller kommer det blir sämre och sämre? Tiden får visa. Jag vill inte veta.
Jag är så glad över att jag fått det som livet går ut på, nämligen ett barn. Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle ha den turen att få uppleva någonting så vackert och underbart som ett litet barn. Och att få dela det med den man älskar är det bästa. Jag hoppas såklart att vi en dag kommer kunna få ett syskon till Lovisa, men om min kropp pallar det eller inte får tiden visa. Vi har i alla fall fått ett underbarn som vi älskar över allt annat :)
Jag har lärt känna mig själv och min kropp väldigt bra under dessa åren med min sjukdom, vilket jag ser som positivt. Jag accepterar min sjukdom allt mer och mer, och jag har lärt mig att leva med den. Jag har vant mig vid livet jag har nu och ärligt så skulle jag inte vilja byta. Såklart jag inte vill ha min sjukdom, men tänk. Utan den hade jag aldrig stått där jag står idag.
Det tog en väldans massa år att acceptera att min högsta dröm faktiskt aldrig kommer gå i uppfyllelse, men idag kan jag leva med att bara mortionsåka på mina skidor. Jag hade aldrig kunna ha ett så seriöst förhållande som jag har idag om jag hade levt efter min dröm. Då hade träning stått på schemat dagarna i ända.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men antar att mina stackars läsare inte vill läsa allt mitt babbel.
Kan säga att det är viktigt för mig att få skriva av mig. Jag mår så mycket bättre efteråt och jag har lättare att släppa det som känns tungt.
<3
