Tillbakablickar

Helgen har gått ganska långsamt märkte jag. Vi har varit hemma från sjukhuset sen i torsdags, men det känns betydligt mycket längre. Kanske beror det på att J har jobbat i helgen. 
Jag börjar med en bild med vårat hjärta och hennes 4 dagar yngre kusin :P

Har otroligt mycket känslor i kroppen just nu. 
Skulle vilja sätta mig ner och prata ut om allt jag/vi gått igenom. 
Nu i efterhand tycker jag att det känns jobbigt och hemskt det som hänt. Allt gick så fort. Tänk om nåt gått fel, tänk om våran lilla skatt inte överlevt. Tänk om vi inte hade åkt in då vi gjorde det, tänk om vi hade åkt in tidigare, hade hon mått bättre då?! Det finns så mycket Tänk om!! Tårarna börjar bara rinna när jag tänker på allt. 
Nu mår vi ju bra, men det är ju nu. Det var ju dåligt förut och det känns jobbigt. 
Själva förlossningen hängde jag knappt med på. Vi hann komma dit, bli undersökt och sen rullad in på operation i stort sett. Det var läkare och sköterskor hit och dit, alla pratade med mig samtidigt, jag visste inte vem jag skulle lyssna på. Alla gjorde olika saker med mig. Det skulle fast med nålar, bedövning, genomgång, dom pratade knappt med J, kateter skulle på plats. Usch vilka minnen jag har. Eller inte har....Jag vet knappt vad som hände där inne. 
Helt plötsligt var jag ju bedövad från revbenen och ner. Jag kände bara hur dom rörde runt i magen på mig. Ingen smärta som tur var, men jag kände att dom var där och grejade, sen kom ett stort tryck högst upp i magen och sen sa J att "hon är ute". Jag fick inte ens se henne. Dom tog henne direkt och sprang ut. Det var akut för lilltjejen. 
Hon kunde inte andas själv. Jag låg där på operationssalen. Ingen sa någonting. Jag var "förlamad, kunde inte röra mig mer än från revbenen och uppåt. Jag låg och väntade på att få höra ett skrik från våran bebis, men det kom inget. Det tog upp mot 5 minuter innan jag hörde ett skrik och då hörde jag hur läkarna "jublade" från rummet intill. En lättnande känsla, men jag visste ingenting. 
Hon hade bajsat i fostervattnet och svalt det medan hon var på väg ut, och hon hade problem att andas själv. Hon fick en infektion och var tvungen att få antibiotika i några dagar. Och sepappen i näsan var ju för att hon inte riktigt kunde andas själv. 
Alla slangar som hon haft i sig på sjukhuset gjorde det väldigt jobbigt att hålla henne och se henne utan att det skulle göra ont. Vi fick tvångsmata henne i 2 dygn, då hon var tvungen att äta en viss mängd varje måltid. Och nappade hon inte så var vi tvugna att sondmata. Och det gjorde så ont att pressa ner maten när man såg att hon verkligen inte ville ha mer. Det skar i mammahjärtat kan jag lova. Jag satt och grät flera gånger då jag sondade henne. Liksom nu då jag tänker tillbaka på den hemska tiden.

Nu är vi ju äntligen utskrivna från sjukhuset och det gör mig så otroligt glad :D Hon räknas ju som ett fullt friskt barn nu och det är en lättnad. Hon har till och med fått bättre aptit och äter mer mat nu än för 4 dagar sedan :D
Men den hemska tiden från sjukhuset kommer jag aldrig glömma. 

Älskar mina två hjärtan <3