Transplantationsutredning
Förra veckan spenderade jag och J i Stockholm. Jag låg på Karolinska sjukhuset och fick äntligen göra transplantationsutredningen.
Som vi har väntat.
Ända sen det bestämdes har jag känt mig mer och mer redo för var dag som gått. Så det kändes bra att få fara iväg.
Som vi har väntat.
Ända sen det bestämdes har jag känt mig mer och mer redo för var dag som gått. Så det kändes bra att få fara iväg.
Det blev såklart långa dagar med många undersökningar och samtal varje dag. Jag fick hålla mig på sjukhuset dagtid. Jag var hos J på hotellet på kvällarna en stund, men var oftast tillbaka på sjukhuset mellan 20-21. Det blev tidiga kvällar och tidiga mornar.
Hela veckan har jag varit väldigt bestämd och visat att det är detta jag vill, och inte tvekat nånting. Oavsett om det är jobbigt så vet jag att det är detta jag vill nu. Jag är redo. Och skulle jag börja tveka nu så skulle jag ångra mig sen. Så det var bara att stå på sig. Själva konferensen där beslutet tas var inte så jobbig som jag trodde. De frågade först hur jag ställde mig till alternativa behandlingar och då tänkte jag direkt att nu är det kört. Nu säger dom nej.
Men jag berättade som det var ytterligare en gång att jag är mogen nu. Jag vill göra detta. Jag vill kunna ta hand om mitt barn. Så dom sa inte emot mig utan sa att då är det ingen tvekan. "Vi sätter upp dig på listan". En stor klump släppte och tårarna bara sprutade när vi kom tillbaka på rummet. En frihetskänsla. Såklart blev jag nervös på ett helt annat sätt, men det kändes så skönt att jag äntligen ska få chansen att få livet tillbaka.
Men jag berättade som det var ytterligare en gång att jag är mogen nu. Jag vill göra detta. Jag vill kunna ta hand om mitt barn. Så dom sa inte emot mig utan sa att då är det ingen tvekan. "Vi sätter upp dig på listan". En stor klump släppte och tårarna bara sprutade när vi kom tillbaka på rummet. En frihetskänsla. Såklart blev jag nervös på ett helt annat sätt, men det kändes så skönt att jag äntligen ska få chansen att få livet tillbaka.
Såklart vill man inte att någon annan människa ska dö, och det är precis det som måste hända för att jag ska få en chans till livet.
Jag försöker inte tänka på det.
Så nu går jag med telefonen med mig hela tiden. Jag har redan packat väskan (nästan klart). Jag hoppas att väntan inte blir allt för lång... men man vet ju aldrig. Dom kan ringa nu, eller om ett år. Det är det som känns jobbigast. Att man inte vet.
Under veckan träffade jag en kvinna som jag haft kontakt med snart ett år. Hon transplanterades för ca 6 månader sedan och det kändes så bra att få träffas. Att prata med någon som mått precis som jag att få höra att tröttheten faktiskt försvinner. Vilket är svårt att tro idag.
Nu ska jag se Farmen, sen sova.
